torsdag 29 juli 2010
Ricotta pancakes
Håhåjaja, så gott! Hade tänkt laga sådana här raringar till frukost, men av sömniga skäl blev de lunch istället. Receptet är en lätt modifikation av ett Leila-recept ur boken Guldkant på vardagen. Leila föreslår lönnsirap till, men det hade jag ingen. Turkisk yoghurt, mallorcinsk honung och polska blåbär fick det bli istället - och alldeles hemodlade krusbär!
Ricotta pancakes
8 st
3 ägg
250 g ricotta
2,5 dl mjölk
2,5 dl vetemjöl
1/2 tsk salt
1 msk socker
1 tsk bakpulver
Dela upp äggen i gulor och vitor. Blanda gulorna med ricotta och mjölk. Blanda mjöl, salt, socker och bakpulver, sikta ner blandningen i äggsmeten och rör till en jämn smet. Vispa äggvitorna till skum (behöver inte bli lika fasta som till maränger.) Vänd ner vitorna i smeten försiktigt, en slickepott är bra. Stek sedan pannkakor i smör på medelvärme. Servera med exempelvis honung och färska bär, och tag emot folkets (barnens) jubel!
onsdag 28 juli 2010
Kostfunderingar igen
Men sedan på kvällen lät kroppen mig veta att den nu var inställd på lite hälsosammare föda. Vegetariskt var den sugen på, till och med. Så då lagade jag ett grönsaksfräs på strimlad vitkål, fänkål, kålrabbi, lök och vitlök och åt tillsammans med en mustig tomatsås. Så gott.
Jag har börjat klura lite på det här med raw food. Inte som livsstil, men något mål då och då för att variera sig och testa smakerna. Som lunch på jobbet kanske. Eller frukost-smoothies. Frukt passar inte in i en LCHF-diet, men borde ändå kunna ingå i en balanserad kosthållning tänker jag. Även om det triggar igång kolhydratsuget. Men det känns ändå bättre med ren, rå frukt än processade spannmålsprodukter som pasta. Jag får prova mig fram helt enkelt.
fredag 23 juli 2010
Huset
Jag var aldrig framme med kameran och tog någon före-bild, det hade varit kul annars. Rummet hade gamla, trasiga tapeter och någon slags matta från 50-talet eller något, så kontrasterna blir enorma. Men någon bild på det färdiga resultatet ska det väl kunna bli, så småningom. Taket och fondväggen är målade nu.
Vi har många liknande projekt på kö här i huset. 5-åringens rum är klart, sånär på lister som ska målas, men sedan är det vårt sovrum som ska fixas, hallen uppe och två hallar nere. Och köket. Och tvättstugan. Men det tar tid, och det får det göra. Badrummet uppe ska göras om i höst, men det gör vi inte själva.
Ibland blir jag stressad, och vill att det ska gå fortare. Men egentligen inser jag att vi har ett helt fantastiskt hus, för det har vi verkligen. Snyggt, rymligt, massor av förvaringsutrymmen, och ju mer vi fixar desto bättre blir det. Och läget är fantastiskt - lugnt och fridfullt, och ändå nära till tätort och storstad. Love it!
måndag 19 juli 2010
Sommarpizza
Jag borde verkligen ha tagit en bild innan jag satte in den här pizzan i ugnen. Jag vill nämligen berätta om den lövtunna bottnen, den fina tomatsåsen med örter, skogschampinjonerna, och de två sorterna ost. Inget av det syns ju direkt på bilden. Det blev lite mycket ost, kanske, men hur som helst väldigt gott.
Har du inte lust att läsa hela beskrivningen av hur jag lagade pizzan, så kommer de viktigaste punkterna här, för en lyckad pizza enligt mig:
- bra deg, tunn botten
- tunt lager tomatsås med färsk rosmarin
- svartpeppar och basilika på toppen
OK, bottnen först. Jag vill ha riktigt tunn botten på min pizza, både pga min kolhydratskepticism och pga att fyllning faktiskt är godare än deg. Då är det smart att göra en lös, men väl bearbetad och smidig deg som sedan kavlas ut med rätt mycket mjöl under och över. En deg som räcker till två plåtar görs såhär (från Kärlek, oliver och timjan av Anna och Fanny Bergenström):
1/4 pkt jäst smulas sönder i en bunke och rörs ut med 1/2 tsk salt och 1 tsk honung och 2 dl ljummet vatten. Tillsätt sedan 2 msk mjölk, 2 msk olivolja och 5 dl vetemjöl. Rör ihop till en smet, och bearbeta sedan ordentligt med maskin, degkrokar eller slev direkt i bunken. Degen kommer att vara väldigt lös, men det ska den vara. Låt jäsa i 1/2 - 1 timme. Mjöla sedan ett bakplåtspapper ordentligt, och kavla ut halva degen (hantera den med mycket mjöl på fingrarna) med mycket mjöl också mellan deg och kavel. När degen täcker hela pappret är den tunn och fin, och håller ändå ihop bra tack vare att den bearbetades så smidig innan jäsningen.
Under tiden degen jäser är det fiffigt att göra tomatsåsen. Det ska inte vara mycket tomatsås, utan så tunt lager som möjligt. Sås på en burk tomater räcker mer än väl till två plåtar pizza, det blir tom sås över. Jag fräser först en finhackad liten gul lök i rejält med olivolja tills den blir mjuk, men inte i för hög värme så den får så mycket färg. Det tar en stund, en kvart kanske. Sedan i med en burk krossade tomater och en skvätt tomatpure. Nu får det koka i kanske 20 minuter på svag värme. Härefter hämtar jag en ruska örter i trädgården, oregano och rosmarin är viktigast. Hacka, och rör i. Sist smakar jag av med salt och peppar och lite sötma och syra. Honung och vinäger vanligtvis, men igår tryckte jag i en liten klick crema di balsamico, den är både söt och syrlig.
Bred ut tomatsåsen tunt på degen, och strö sedan över lite riven ost. Sedan hade jag skinka och skogschampinjoner på, och sitt skivad mozzarella och svartpeppar. Grädda i 250 grader tills pizzan har fin färg, en kvart kanske. Strö sedan över färska basilikablad. Så gott!
söndag 18 juli 2010
Den glömda potatisen
När jag och rare maken var nyblivna sambosar i Uppsala i mitten av 90-talet åt vi ofta bakad potatis med någon geggig fyllning. Det var gott. Sedan glömde vi bort det. När vi för ett par veckor sedan stannade till i Jönköping för lunch innan vidare färd norrut, beställde vi bakad potatis med räkröra till mig och barnen - och noterade dels att det var gott, och dels att barnen också tyckte att det var gott. Inte så konstigt, kan man kanske tycka, men då ska man betänka att för mina barn är en utelunch som de har fått välja själva och inte består av kyckling-nuggets i någon form, väldigt... annorlunda. Vi åt och njöt av utsikten över Vättern (utom 7-åringen som mest tittade på tågen som också passerade oss).
Igår åt vi bakad potatis med smör, ädeloströra, rökt fläskfile, finskuren färsk rödlök och svartpeppar. Gott. Men det fattar ni ju, annars hade jag ju inte skrivit det här...
fredag 16 juli 2010
Potatissallad
Att vara på resande fot är kul, men aldrig blir jag så inspirerad att laga mat som då jag inte kan. Men nu när vi är hemma och dessutom är lediga, är jag superpeppad att laga sommarmat! Idag blev det fisk och en superdupergod potatissallad.
Jag tycker att vinägrettpotatissallad är helt sjukt gott. Lätt att variera dessutom. I den här salladen ingick förutom potatisen färska ärtor som levererades med Mossagårdslådan igår. Hur gott som helst! Dessutom lite supertunt skivad färsk lök och gräslök, ett par finhackade sardeller, och så en vinägrett på rapsolja (hälften kallpressad och hälften vanlig), äppelcidervinäger och skånsk senap. Fingerlicking good, I tell you.
Sedan är det ju lagom smart att laga potatissallad som inte går att sluta äta, samtidigt som man försöker hålla lite sådär lågkolhydratlinje. Nåja, så kan det vara.
Skulle göra melonsorbet till efterrätt, men glassmaskinen kunde inte arbeta särskilt effektivt i 30 graders värme, så den får stå och frysa till imorgon. I frysen alltså.
torsdag 1 juli 2010
Tankar en torsdagskväll
Suck.
Mitt yrkesval har varit en slump. Det är en blandning av ödet, dålig självkänsla, och brist på alternativ som har lett mig till där jag är i karriären. Nu står jag här med en doktorstitel, och är därmed överkvalificerad till det mesta, och totalt omotiverad till det jag är kvalificerad till. Men - så har jag sedan 5 månader tillbaka arbetat 50 % på ett vikariat som handläggare på universitetet, något som utåt sett verkar som en nödlösning i väntan på något lite mer spännande. Det är bara det att jag stortrivs. För första gången i mitt yrkesverksamma liv känner jag att jag är på rätt plats. Och jag sköter jobbet på jobbet, får saker gjorda och känner mig nöjd när jag kommer hem. Så är det aldrig som forskare, man har aldrig gjort tillräckligt, allt kan och borde bli lite bättre. Det sliter. Jag vill inte ha det så.
Bra så, tänker ni - du har hittat något du gillar, grattis! Jo. Men det är inte riktigt så enkelt. Det finns en mer eller mindre outtalad praxis att man som forskare ska gilla att ha det lite förjävligt, att det är häftigt att jobba hårt för ingen utdelning, att de som inte pallar att satsa på forskningen är lite sämre människor. Jag borde inte behöva slösa någon energi på att bemöta sådana dumheter, men det drar energi ur mig utan att jag kan stå emot. På något sätt.
Jag vill prioritera mig själv. Jag vill må bra. Det kan låta som en klyscha, det kan låta själviskt, men faktum är att det är en ren överlevnadsinstinkt. Utan att må bra själv kan jag inte vara den jag vill vara, kan inte fungera som förälder, som fru, som vän. Och då är inte så mycket annat värt något.