När jag gjorde raw curry häromdagen, så blev det en rätt stor skål, och följdaktligen har jag ätit denna curry till såväl lunch som middag ett par dagar. Men inte mig emot, det är jättegott. I synnerhet till köttfärssåsen på bilden, som var kryddad med spiskummin och kanel - det blev en riktig superkombo. Jag gjorde en rejäl sats köttfärssås också, alltid bra att ha i frysen och värma när det är tajt mellan fritidshämtning och hockeyträning...
Kanel- och spiskummindoftande köttfärssås med kikärtor
15 port (typ)
4 dl torkade kikärtor
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
olivolja till stekning
1,8 kg blandfärs
1/2 dl tomatpure
3 tsk malen spiskummin
2 tsk kanel
2 burkar tomater (klipp sönder dem direkt i burken om du använder hela)
4 dl vatten
1 msk lantbuljong
1 torkad ancho-chili
1 tsk cayennepeppar, om du vill
rivet skal och saft av 1 citron
salt
svartpeppar
Blötlägg kikärtorna 8-12 timmar i rejält med saltat vatten (1 tsk salt per liter). Skölj dem sedan, och koka i nytt vatten tills de är nästan mjuka, ca 45 minuter (kan variera väldigt).
Finhacka gul lök och vitlök, och stek på svag värme direkt i en rejäl gryta. Låt det ta en stund, så att löken blir riktigt mjuk utan att få färg. Häll i tomatpuren, och låt den bryna med några minuter. Bryn färsen i omgångar i en stekpanna, och häll över i grytan efterhand, krydda med spiskummin och kanel. Tillsätt tomater, vatten, buljongpulver, och chili. Låt koka minst 1/2 timme under lock, smaka sedan av och tillsätt lite cayenne om du vill ha mer styrka. Blanda ner kikärtorna, och koka 1/2 timme till, med eller utan lock beror på hur rinnig du vill ha såsen. Tillsätt skal och saft av en citron, och smaka av med salt och svartpeppar.
Hej!
SvaraRaderaVille bara skriva en kommentar, eftersom jag hittade din gamla blogg (om doktorandlivet) av en slump och sedan klickade mig vidare hit då du slutat skriva den bloggen. Jag är själv doktorand med en disputation som närmar sig och jag tyckte att det var SÅ befriande att läsa om någon annan som gått igenom samma saker, som hade samma låga tankar om sin förmåga och kände samma stress inför disputationen. Precis som du ha jag brottats med detta under doktorandtiden, och med problem med handledare, och när jag läste dina inlägg kände jag igen mig så väl - det var så befriande! Det fick mig att inse att jag kanske inte är en fullkomligt värdelös doktorand trots allt, att det nog inte är helt ovanligt att känna så här (även om man inte tror det om sina kollegor och handledare). Så jag ville bara säga TACK! Och hoppas att allt löste sig för dig efteråt :).
Hälsningar,
Anna
Hej Anna!
SvaraRaderaVad roligt att det hjälpte dig att läsa, och vad kul att du lämnade en kommentar - jag blev jätteglad! Det är inte klokt att man ska behöva känna sig så värdelös som doktorand, jag blir arg bara jag tänker på det. Det är förstås lätt för mig att säga som har gått igenom det, men det kommer säkert att gå finfint för dig att disputera, och tro mig, det känns som om man flyger när man äntligen är klar och slipper den där stenen runt halsen. (Sedan ska man ju förstås fixa jobb eller forskningsförsörjning också, men det är en annan historia...)
Allt har löst sig för mig, jag jobbar kvar på universitetet, men inte som forskare, och trivs jättebra. Stort lycka till, med såväl disputation som livet efteråt!
Kram Annica