De senaste dagarna har jag funderat en del på det här med att vilja äta bra och hälsosam mat å ena sidan, och att inte vara krånglig för sin omgivning å andra sidan.
Jag mår otroligt bra när jag äter som jag vill äta - "ren" mat utan tillsatser, inga snabba kolhydrater, lagom med fett och proteiner och mycket grönsaker. Det innebär i och för sig en massa planering för dagens alla måltider, för står man där oförberedd och ska svänga ihop något, så är det inte säkert att det blir så bra. Därför vet jag varje kväll innan jag går och lägger mig, vad jag ska äta hela nästföljande dag. Visst, ibland ska man ut och äta lunch, eller är bortbjuden, men oftast går det att göra bra val då också. Det går att få lunch utan potatis/pasta/ris, och blir man bjuden på mat så äter man förstås vad som bjuds, men tar mindre av det man vill undvika.
Men det är ändå de där situationerna som jag inte styr över själv som jag är lite orolig. Av två anledningar.
Den första anledningen är att jag vet hur jag funkar. Jag har tidigare i perioder provat på att hålla mig till en särskild diet (främst GI och LCHF), och orsakerna till varför jag inte höll mig kvar på banan var att jag tyckte det var tråkigt att inte kunna äta "allt". Och då menar jag inte godis och chips, för det är jag inte särskilt intresserad av, men jag gillar ju att baka bröd tex. Plötsligt var det ok att äta en macka till frukost, och långsamt flyttade jag mina gränser för vad som var ok. Från att välja kycklingsallad på McDonald's blev det hamburgare med vitt bröd, och rätt som det var kunde jag beställa pommes också. Och från att ha ätit kött, sallad och gräddsås hemma tyckte jag att jag borde ju kunna äta matvete också, och vips låg det fullkornspasta på tallriken.
Den andra anledningen är att jag inte vill vara till besvär. Inte kräva specialkost när det är någon annan som fixar maten. För i vår svenska fika-kultur så går man ju lite emot strömmen när man tackar nej till bullen på eftermiddagsfikat. Jag kan leva med det, men jag vill inte att någon ska känna sig besvärad av att jag sitter där med min nötburk när de äter semla. Jag är lite egocentrisk här, men jag är ute efter att må bra själv, inte att missionera och påverka någon annan att göra som jag. (Visst, jag bloggar, och det vore ju jättetrevligt om jag kunde inspirera någon, men det är ju ändå den som läser som i så fall ska göra den aktiva handlingen.)
Sedan har jag upptäckt, eller kanske utvecklat, en styrka hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Jag har blivit bättre på att hantera min vara-till-lags-sida, och kan numera stå på mig och säga nej till sötsaker jag inte vill ha, för att inte göra den som bjuder besviken. För sötsuget har inte varit ett lika stort problem för mig, som att inte tycka att det är ok att säga nej när någon har "ansträngt sig och bakat". Men det innebär ändå en balansgång att inte verka för präktig och självgod.
Att fixa bra mat till mig själv hemma i köket är en sak, men om några veckor kommer en utmaning på såväl det praktiska som mentala planet - vår årliga skidvecka tillsammans med makens föräldrar och bröder med familjer. Skulle jag följa strömmen så skulle det bli en hel del rostmackor, nyponsoppa, korv med bröd och pasta. Men så vill jag ju inte äta nu, och därför ska jag tänka ut och förbereda bra alternativ för att inte trilla dit av varken den ena eller andra anledningen som jag har beskrivit ovan. Det ska säkert gå bra, men det som gnager lite i mig är "vad de andra ska tycka", jag vill ju inte framstå som en galen hälsomupp. Nyckeln är, tror jag, min egen attityd. En glad hälsomupp (obs - inte überhurtig) borde ju ändå vara rätt ok att dela stuga med.
