Att jobba heltid och vara en god förälder och fru och samtidigt hålla hus och trädgård i representabelt skick, det är en rätt hopplös kombination. Helst ska man ju dessutom ha någon form av egentid då och då, hinna motionera och hålla sig smal och snygg, och givetvis ha en karriärplan och mål med sitt liv och allt det där.
Suck.
Mitt yrkesval har varit en slump. Det är en blandning av ödet, dålig självkänsla, och brist på alternativ som har lett mig till där jag är i karriären. Nu står jag här med en doktorstitel, och är därmed överkvalificerad till det mesta, och totalt omotiverad till det jag är kvalificerad till. Men - så har jag sedan 5 månader tillbaka arbetat 50 % på ett vikariat som handläggare på universitetet, något som utåt sett verkar som en nödlösning i väntan på något lite mer spännande. Det är bara det att jag stortrivs. För första gången i mitt yrkesverksamma liv känner jag att jag är på rätt plats. Och jag sköter jobbet på jobbet, får saker gjorda och känner mig nöjd när jag kommer hem. Så är det aldrig som forskare, man har aldrig gjort tillräckligt, allt kan och borde bli lite bättre. Det sliter. Jag vill inte ha det så.
Bra så, tänker ni - du har hittat något du gillar, grattis! Jo. Men det är inte riktigt så enkelt. Det finns en mer eller mindre outtalad praxis att man som forskare ska gilla att ha det lite förjävligt, att det är häftigt att jobba hårt för ingen utdelning, att de som inte pallar att satsa på forskningen är lite sämre människor. Jag borde inte behöva slösa någon energi på att bemöta sådana dumheter, men det drar energi ur mig utan att jag kan stå emot. På något sätt.
Jag vill prioritera mig själv. Jag vill må bra. Det kan låta som en klyscha, det kan låta själviskt, men faktum är att det är en ren överlevnadsinstinkt. Utan att må bra själv kan jag inte vara den jag vill vara, kan inte fungera som förälder, som fru, som vän. Och då är inte så mycket annat värt något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar