Det här är jag när jag "spurtade" (haha) mot målet i Mora på Kortvasan i år. Då hade jag åkt i 6 timmar och 30 minuter. Sedan gick jag i mål på 6:31. På tre mil, det fattar även en oinsatt att det är en orimligt lång tid. Men det var hopplösa förhållanden, plusgrader och inga spår att åka i. Jag, och många andra, tog av skidorna och gick nerför otaliga backar, eftersom jag skulle ha ramlat pladask annars i snöslasket. Jag är inte någon rutinerad skidåkare, men var ändå väl förberedd på 3 mils skidåkning. Men - jag behöver spår att åka i. Så jag är vansinnigt missnöjd med själva upplevelsen, men glad att jag ändå tog mig i mål.
Min plan från början var att åka Kortvasan 2014 och hela Vasaloppet 2015, vilket råkar sammanfalla med min 40-årsdag några dagar senare. Och den planen håller jag fast vid, trots den trista upplevelsen i år. Jag tänker så här:
- Nu vet jag hur det känns att åka skidor i 6,5 timme. Det var helt ok. Jag kan åka längre.
- Det kan omöjligt bli lika dåliga förhållanden nästa år också. Det kommer att finnas fina spår och jag ska svischa nedför backarna.
- För att ändå vara bättre förberedd ska jag träna på att åka i snöslask. Borde vara genomförbart här i Skåne...
Heja Annica! Heja Annica! Heja Annica! Du börjar se ett mönster i vår hejaramsa va? Vi ska heja dej (ryser över stavningen men det passade så bra ihop) hela vägen till Mora!
SvaraRadera